Venla och Jukola 2022 - den stora återkomsten

Det hela började fredag eftermiddag med samling på Siljaterminalen. En efter efter en trillade enskedekamrater, inlånade löpare samt coacher in i avgångshallen. Efter en stunds väntan bar det av till inpasseringen. En inpasseringen som i år var något striktare än tidigare vilket gjorde att Emma, som fått en biljett med Lovisas namn på, hastigt och lustigt fick vända tillbaka för att byta namn på biljetten. När alla passerat äntrade enskedegänget färjan mot det efterlängtade äventyret i Finland. Som jag förstått det hade alla en bra natt och när M/S Galaxy anlände Åbo tog vi Lallebuss 44 ut till tävlingsarenan i Mynämäki. Väl framme tog vi oss gåendes till vårt tältområde ca 2,5 km från bussens slutstation. På vägen passerade vi arenan där klubbtält, mål- och startområde, foodtrucks, glasskiosker, restaurangtält, godisstånd och sportförsäljning samsades. I IFK Enskede är vi starka och bär våra väskor själva. Det är det dock inte alla som gör. Några medelålders herrar och vänner till mig från Kamrat- och idrottsföreningen KIF fick hjälp av funktionärer på en fyrhjuling med släp. Det blev dock inte som herrarna tänkt sig när väskorna inte fanns på den plats där de skulle hämtas upp. Kanske att det uppstått någon typ av språkförbistring, vad vet jag!

Efter uppackning i militärtältet hade Katarina och Pelle en kort genomgång med lagen. Det delades ut nummerlappar och emitbrickor (Finlands motsvarighet till Sportident), det diskuterades taktik och säkerligen annat som jag missat. De flesta löparna gjorde Venla/Jukola-debut och alla var nog lite spända inför uppgiften. Klockan 14.00 startade Venlakavlen. Första sträckan i Venlakavlen mätte 7,5 km och Linn inledde stabilt och skickade iväg Moa Bergqvist (inlånad från Korsnäs IF OK) ca 13 minuter efter täten på plats 220. Moa sprang bra och växlade till Katarina som oroade sig över att sabba för det pigga juniorlaget. Nu var Katarinas  oro obefogad då även hon gjorde ett bra lopp. Slutligen sprang Emma ett jämnt och stabilt lopp när hon förde in laget på en 234 plats av 1270 lag som tog sig i mål. Fantastiskt bra gjort av hela gänget!

När Emma väl var i mål väntade några timmars lugn innan det var dags för herrstarten 23.00. Under tiden passade flera av oss på att äta. Några gick till foodtrucksen som bjöd på mexikanskt, burgare och den klassiska makkaran (finska för korv). Själv lagade jag mat på vårt medhavda trangiakök. Till Hannes förtjusning vankades det pasta med Findus köttfärssås. Ni vet den med ytterst lite kött som alla yngre barn älskar. Tydligen  fungerar den lika bra för en hungrig tonåring! Efter middagsbestyr tog vi oss till arenan för herrstarten. Hannes stod långt bak med nummerlapp 1221 av ca 1600 lag så jag förstod att han skulle få en tuff uppgift. Starten gick och tempot på startgärdet och i backen upp till startpunkten var galet högt. Inledningssträckan mätte 13,9 km och Hannes gjorde ett bra lopp och växlade över till Elis på sträcka två ca 15 minuter efter täten på plats 229. Därefter följde i tur och ordning Henrik på den “långa natten”, Pelle, Magnus, Rasmus och slutligen Nisse på den riktigt långa sista sträckan. Då alla gjorde mycket stabila stafettlopp lyckades Nisse ta in det unga laget (med två undantag ;)) på en fin 226 plats av 1270 lag som tog sig i mål. Riktigt bra gjort även i herrstafetten. Kul!

Tillbaka i Åbo fick vi vänta i Åboparken på att  terminalen skulle öppna. Då många av oss var hungriga bestämde sig gänget för att leta reda på en restaurang. Efter en stunds letande kom alla tillbaka med diverse förnödenheter inhandlade i någon mindre matvarubutik. Tydligen var det alltför lång väntan på närliggande restauranger. Själv lyckades jag skaffa mig en biljett till buffén på färjan. Biljetten jag fick tillhörde egentligen vår forne klubbkamrat Tomas Albinsson som var tvungen att stanna hemma till följd av sjukdom (inget allvarligt). Den enes död, den andres bröd heter det väl. Hur kvällen på färjan spenderades vet jag inte fullt ut. Det jag vet är att några gick och la sig tidigt, några sent och ett fåtal väldigt sent. Jag hoppas och tror att alla hade en härlig resa och att klubben vill och kan ställa upp med lag även nästa år. Det är ju något alldeles extra med Venla/Jukolakavlen!