Tiomila i Ånnaboda

I år ställde vi upp med ett ungdomslag, ett damlag och två herrlag. Glädjande nog hade åtminstone ungomslaget med sig två reserver som också passade på att testa terrängen. Resultat finns på Eventor.

Nedan får ni en inblick i den intensiva tävlingshelgen genom Ulrika Axells sammanfattning av hennes intervjuer med vårt ungdomslag, Lovisa Lindqvists och Linn de Boussards beskrivningar av sina lopp i damkavlen och Mats beskrivning av sitt lopp i tiomilakavlen. Som grädde på moset får ni även en resumé från lagledarens vy genom Josefin Lindqvist. Läs, njut och dröm er bort till tiomila 2023 i Skellefteå.

Ulrika Axell stämde av läget med våra ungdomar och sammanfattade deras uppleverlser så här:

Erik och Malte passade på att springa en öppen bana i lite svårare klass än de brukar – det är ju så man utvecklas! Bra förberedelse för nästa års 10Mila : ) och bra jobbat av er. 

Laget: Nora – som startade och sprang sin första 10Mila ungdom tyckte starten var väldigt snabb men även om det var lite nervöst var hon nöjd med sin bana och gjorde inga större missar. Sonja och Edith hade inte heller några problem på sin sträcka, hade lite vägvalsfunderingar på en kuperad sträcka. Båda kan tänka sig att springa fler 10Mila ungdom och det är väl ett bra betyg?

På sträcka 3 sprang Otto sin första stora tävling och han uppskattade publikens stöd och tyckte upploppet var kul. Joel på samma sträcka hann känna lite på sankmarken men bortsett från det och en blöt karta var han också nöjd, början var bäst rent orienteringsmässigt. Sen hann Joel snacka lite norska också med en norrman som hängde på… Och på slutet tog Joel och Otto en gemensam målgång – fint exempel på bra laganda. 

Och på sista sträckan gjorde Hilmar en stabil insats, också i sin 10Miladebut. Terrängen var bra och inte alltför kuperad, och det fanns många kärr att följa kant på. Hilmar behöver dock lite övertalning för att hänga på nästa år – tycker Skellefteå är lite långt bort… Annars är laget positivt till fler 10Milor!

Bra jobbat, både laget och ni som sprang öppen klass!

Linn de Boussard, damkavlen sträcka 1:
Äntligen fick vi springa 10mila igen! Jag sprang förstasträckan i damkaveln, och även om det var första gången jag sprang i damkaveln så kändes det väldigt tryggt.

Jag är en van förstasträckslöpare och hade höga förhoppningar om loppet. Jag visste att jag inte var i perfekt löpform efter skador och många problem i grundträningen, men jag hade ändå lyckats bygga upp en någorlunda kondis de sista veckorna. Tyvärr blev loppet inte alls som jag ville, redan till tvåan så går jag lite snett uppe på en höjd och faller ner mot kontrollen mycket längre åt vänster än vad jag ville. Samtidigt som jag ser alla andra löpare springa rakt förbi mig på ett långt led, så stannar jag till för att försöka lista ut vad jag har gjort för fel. Efter en liten stund så löser jag problemet och kan ta mig till den sten som kontrollen skulle sitta på.

Efter det rullar det på ett tag och jag plockar en del platser. Det kommer en långsträcka mot slutet där jag redan innan hade planerat att springa ut på stig eftersom jag visste att jag skulle kunna tjäna några minuter på det. Efter den långsträckan var det tre kortare sträckor där banan korsade sig själv, detta skulle röra till det för mig. Mitt stigvägval var lättorienterat och det kändes säkert trots att nästan alla andra sprang rakt på till kontrollen. När jag svänger in i skogen till kontrollen så lyckas jag hamna i klungan som redan har tagit de där kortare sträckorna, detta resulterar i att jag springer med de ett bra tag innan jag fattar att jag har hamnat helt fel. Jag löste det väldigt bra men när jag väl var framme vid min kontroll så var det väldigt få löpare omkring mig. Trött och ensam fick jag kämpa mig i mål, med få lag bakom. Ser fram emot senare stafetter under året där jag får göra en comeback. Tur nog plockade laget efter mina misstag och vi lyckades ta oss till top 200!! Fin laginsats och kul att vi tog oss runt. Stannade även uppe hela natten för att heja fram Enskedes två tiomila-lag.

Lovisa Lindqvist, damkavlen sträcka 5:
Jag, Hannes och Mamma kom fram till arenan när ungdomslaget var ute på sträcka 2, vi hann precis se när de sprang i mål för att växla och därefter var det dags att packa upp och slå upp tält. Linn startade 13.15 så jag hade gott om tid att äta lunch och förbereda mig eftersom jag skulle springa sista sträckan. När starten gick började nervositeten inom mig komma, men det var inte förens Emma på tredje sträckan kommit in i mål som jag började få ont i magen.

Lösningen på detta, värma upp tidigt och käka en bar. Mamma stod i växlingsfållan som stöd och hjälp och när jag såg Nina på upploppet släppte all nervositet och istället kände jag mig peppad. Målet med mitt lopp var att ha kul, vara ”här och nu” och orientera säkert. Jag hade ställt in mig på att det skulle vara riktigt jobbigt, mycket backar och brötig terräng så när jag väl var ute fick jag mig en positiv överraskning då det inte alls kändes som att det var så jobbigt.

Första kontrollerna gick bra, tog det lugnt för att komma in i tänket, dessutom var det nästan bara nerför. Därefter, långsträckan. Jag hade kikat lite på den innan jag stack ut, på storbildsskärmen, så jag hade en klar idé om hur jag skulle springa. Jag tog ett säkert runtvägval på stig och väg, till skillnad från i början gick denna sträcka bara uppför. Efter långsträckan kom jag in i det lite svårare partiet, mycket såg likadant ut och långsträckan tog ut sin rätt då jag följde med min klunga till fel gaffel…löste detta ganska fort men däremot fick jag springa själv resten av banan. Väl i mål var jag trött men kände ändå att jag hade lite krafter kvar till att vara uppe under natten.

Jag duschade och åt middag. Dessutom befann jag mig i 10Milas tält mellan 20-21 tillsammans med arbetsgruppen som jobbar med likvärdigt tävlande. När starten på 10Milakavlen gick hade jag och några kompisar satt oss i våra sovsäckar framför storbildsskärmen, där satt jag i princip hela natten. Planen var att titta på sträcka 1-4, sova under sträcka 5 och vakna precis när sträcka 6 blev utväxlade. Min tränare Johan Runesson sprang nämligen sträcka 6 och Tampereen Pyrintö var ett av tätlagen. Efter den sträckan sov jag lite till och vaknade igen under sträcka 9. Vi tittade på målgången och var även kvar för att titta på när Elis gick i mål på sin sista sträcka. Jag sov hela bilresan hem men det var det absolut värt, denna 10Mila natt var fantastisk. 

Mats Eriksson, tiomilakavlen sträcka 2 i andra laget:
Efter ett uppehåll i två år var Tiomila tillbaka. Egentligen var det inget jag själv riktigt hade tänkt på, eftersom jag haft knäproblem lika länge, och därmed hade ändå inte ett deltagande varit aktuellt. Men det har blivit något lite bättre. Så när Janne hörde av sig svarade jag att jag kunde vara med, men bara kunde klara av en av de kortare sträckorna.

  Vi fick uppleva ett riktigt trevligt Tiomila i fint väder på en arena som också fungerade mycket bra. Ånnaboda camping hade en trevlig restaurang med bra mat och överblick över TC. Tiomila tycker jag på många sätt är årets höjdpunkt. Det är en så speciell stämning.   Ungdomarna och damerna vittnade om tuff terräng, vilket förstås var väntat. Jag hade faktiskt tävlat i området 2004, även om det inte riktigt överlappade.   Jag sprang andra sträckan i andralaget. Martin hade haft det tungt och jag gick ut 70 minuter efter täten. Det var tur för mig att andra och tredje sträckan var samgafflade, så jag slapp vara ensam i skogen.    Jag hade verkligen försökt intala mig själv att ta det extra säkert, och verkligen ta "nattvägval" och gå runt där så erbjöds. Det blev lite sisådär med det, och jag missade kanske 6-7 minuter inklusive dåliga vägval. Jag blev också tvungen att stanna upp en stund för att knyta om min batterisele, vars band plötsligt släppte. På det stora hela är jag rätt nöjd ändå, det är ungefär där jag befinner mig med min orienteringsteknik. Men självklart slogs jag av den där tanken som jag inte lär vara ensam om: Tänk vad mycket roligare det skulle vara om jag var lite bättre tränad.   Samtidigt var det så kul att se hur bra det gick för ungdomarna i förstalaget. Det var många riktigt imponerande insatser, och är verkligen lovande inför framtiden. Och roligt att supportrar var vakna hela natten. Hurra för dem!

Josefin Lindqvist:
Det spelar ingen roll om man ska sova i tält en eller flera nätter, det blir lika mycket packning i alla fall! Det kunde både jag och Nina konstatera när vi steg ur våra respektive bilar på parkeringen i närheten av tältplatsen. I de Boussards bil och i min bil låg de stora tält som skulle sättas upp för klubbmedlemmar att sova i och som gjorde att vi hade tillåtelse att köra hela vägen in på området. Vi hade startat våra resor med målet att kunna slå upp tälten före det befarade regnets ankomst, och som av en händelse anlände vi samtidigt. När jag stod vid vägövergången där löparna kom springande in mot mål slog jag en blick i backspegeln och upptäckte att de var precis bakom oss. Dessutom tror jag att en löpare i vårt ungdomslag lyckades passera mot mål mellan våra ekipage när jag kört förbi och de Boussards väntade på klartecken.    Med en hel del slit och funderingar kom tillslut båda tälten upp. Och vi hann innan det blev alltför blött på marken! Jag hade lånat ett stort tält av tipimodell från jobbet som jag aldrig ens sett uppsatt förut, men med hjälp av Nina som höll mittstolpen upprätt fick vi det ganska snabbt på plats. Det visade sig vara mycket större i diameter än vad jag hade fått uppfattningen av och täckte en hel tältruta. Patric och Nina hjälptes åt att sätta upp familjen Forsberg-Rundströms campingtält som tog lite längre tid att få upp. Samtidigt reste Liam ett litet 2-mannatält bredvid de stora alldeles på egen hand.    Under tiden hade starten av damkavlen gått och Linn var ute på sin sträcka. Jag skulle fungera som lagledare för damlaget men fixandet med tälten tog tid och vi hade inte pratat ihop oss ordentligt över vad som förväntades av mig. Så tyvärr fick både Carina på andrasträckan och Emma på tredje klara sig själva i växlingsområdet. Det var synd. Även om de är rutinerade löpare kan det vara bra att ha någon som har koll på när det är dags att vara redo och om ett extra toabesök hinns med innan det är dags att ge sig av. Nina, som sprang fjärdesträckan fick den servicen och jag kunde även ta emot Emma när hon kom i mål. Jag följde med henne tillbaka till vårt klubbtält och hjälpte sedan Lovisa att hålla koll på tiden inför hennes start på den sista sträckan.    När så damlaget sprungit färdigt blev det en paus innan det var dags att laga mat på stormköket i lagom god tid innan Hannes skulle springa. I min roll som tävlingsledare för USM i september hade jag och min TL-kollega från Skogsluffarna stämt träff för att besöka sporttältet där en av våra sponsorer sålde sina produkter. Mötet med sponsorn gick fort men kändes viktigt att få till och vi kunde sedan gå runt och titta lite på arrangemanget ur ett tävlingsledarperspektiv.   I Lindqvists stormkök lagades sedan den kulinariska rätten pasta med köttfärssås på burk. Den rivna parmesanosten som skulle lyfta smaken på middagen hade jag tråkigt nog glömt att ta med ner från sovtältet så vi fick klara oss ändå. Enskede hade första parkett vid klubbtältet som stod längs med den snitslade sträckan fram till startpunkten, men kunde inte se storbildsskärmen därifrån så det blev en del traskande fram och tillbaka för att få se löparna i skogen och följa GPS-plupparna på vissa sträckningar. Det blev även en del promenader upp och ner mellan klubbtältet och sovtälten för att hämta eller lämna saker eller ta på sig mer kläder. Vi var som sagt ganska tidiga med att få upp våra tält och det var då tydligt utmärkt var det skulle vara gångar och var det skulle stå tält. När kvällen sedan kom hade det som svampar ur jorden växt upp massor med små fjälltält med snubbeltrådar kors och tvärs över hela tältområdet och gångarna hade helt försvunnit.    Jag bistod Hannes inför startsträckan i Tiomilakavlen med pepp vid uppvärmningsområdet och tog hand om hans överdrag. När startskottet gick var det som alltid en häftig upplevelse att stå bredvid och se när alla löpare väller fram som en lysande fors, snabbt och effektivt förbi, in i skogens mörker. Och när alla lag passerat söker sig numera publikens ögon mot små och stora skärmar för att följa sina lagkamrater och klubbkompisar i jakten efter den bästa rutten till kontrollerna.    Hannes kom i mål och var mycket nöjd med sin insats och skickade ut Uffe. Martin kom också i mål men hade haft det tufft i skogen. Han skickade ut Mats E på den andra sträckan och sedan började våra löpare anlända från stugorna i Örebro. En efter en, och jag gjorde mitt bästa för att ha koll på löparnas tider vid radiokontrollerna, ta bort klisterskyddet på nummerlappar, leta kontaktlinser och visa hur Ulrika dukat fram och förberett för varm blåbärssoppa och skorpor. Rasmus verkade matt efter sitt lopp och fick både en mugg blåbärssoppa och en mugg nötter i handen innan han tog sig till duschen. Patric hade placerat sig i växlingsområdet och hade koll på när det var dags för löparna att vara beredda att sticka iväg. Jag hade tänkt att gå och lägga mig i hyfsad tid för att orka köra hem, men när Janne inte passerat den andra radiokontrollen efter mer än en timme från den första radion började jag bli orolig. Vad kan ha hänt? Tänk om han ligger där ute i mörkret, skadad? När han sedan fick en tid vid den tredje radion kunde jag andas ut och bestämde mig för att det var hög tid att krypa ner i sovsäcken. På väg till tältet hann jag se tätlagen komma i mål på “långa natten” och växlade ut till sjättesträckslöparna som i en rasande fart sprang iväg framför storbildsskärmen, förbi vårt klubbtält, upp för backen och ut i skogen.    På morgonen kom Lovisa och Hannes, som hade sovit/slumrat framför storbildsskärmen, upp till mig och vi lagade frukost i en solig glänta. All packning skulle tillbaka till bilen och tälten tas ner och packas ihop, gärna så torra som möjligt. Några Enskedelöpare gick ut i omstarten och när de tagit sig upp för den jobbiga första backen hejade vi på dem innan de försvann in bland träden. Sedan fortsatte arbetet med att packa in allt i bilen. När alla våra löpare kommit i mål rullade bilen hemåt och när ögonen började gå i kors stannade vi för att äta. Jag passade också på att sova en stund för att orka köra hela vägen hem. Att vara trött på söndagen efter Tiomila är sedan gammalt, oavsett om du sprungit eller ej.